Fadime var inte den första. Inte heller den sista!
Våldet mot kvinnor måste stoppas nu!
Kvinnors rätt att själva bestämma över sitt liv måste respekteras!
Varje dag skriver tidningar om ett eller flera våldsbrott mot kvinnor. Hur länge till ska detta pågå? Fadime var ett av offren men inte det sista. Våld mot kvinnor måste stoppas nu!
Våld mot kvinnor motiveras på olika sätt, det relateras till heder eller svartsjuka men handlar i grunden om samma kvinnoförtryck, samma patriarkaliska maktutövning som tar sig olika uttryck i olika miljöer.
Det handlar om att se kvinnan som sin ägodel, i vissa fall även släktens ägodel. Det handlar om att se kvinnan som objekt. Det handlar om att vägra att acceptera kvinnan som en fri människa med vilja, kompetens och självbestämmanderätt.
Vi måste mer tydligt ta avstånd från att flickor och pojkar behandlas olika. Vi måste visa de goda förebilderna.
Heder åt de familjer som respekterar flickors och pojkars lika rättigheter och handlar därefter!
Heder åt de föreningar som arbetar för ökad demokrati, jämställdhet och mångfald inom den egna gruppen och i det svenska samhället!
Heder åt alla medlemmar som tar avstånd från våld mot kvinnor!
Som förbund befinner vi oss i början av en process. Vi har gjort en hel del med de små resurser och befogenheter vi har. Vi har nu fler kvinnor som medlemmar och fler kvinnor på ordförande- och styrelseposter i våra föreningar, vi har fler kvinnor i förbundsstyrelsen.
Vi har åstadkommit en hel del. Seminarier om jämställdhet och demokrati, om familjer i migrationsprocessen, om starka kvinnor. Samtalsgrupper, diskussioner och konferenser. Juridisk rådgivning. Vardagshjälp och stöd till kvinnor. Projekt om familjerätt och samhällsinformation för nyanlända, om funktionshindrade kvinnors delaktighet m.m.
Uppsalasföreningens paneldebatt om våld mot kvinnor i samarbete med ABF och andra organisationer förtjänar att framhållas, liksom Eskilstunaföreningens demokratiprojekt och kvinnoverksamhet, Boråsföreningens dagliga arbete för kurdiska familjer och deras framgång med att göra föreningen till en utbildnings- och mötesplats, Kvinnoförbundets konferens om pappor och pojkar och deras olika aktiviteter för ökad jämställdhet, samt alla andra föreningars arbete för mänskliga rättigheter. Allt detta är naturligtvist mycket bra. Men det är inte tillräckligt.
Såväl individer som organisationer och myndigheter behöver göra mycket mer för ökad jämställdhet och för kvinnors mänskliga rättigheter. Det kan göras på olika sätt beroende på våra olika verkligheter och på hur målgruppen ser ut. Man måste kunna analysera jämställdhets- och kvinnovåldsproblematiken i hela dess komplexitet, utan att bli etnocentrisk och använda den för att utpeka och svartmåla olika folkgrupper.
Våldet mot kvinnor har inga gränser. Det utövas överallt i olika former av olika individer med olika bakgrunder. Den patriarkala maktordningen uttrycks olika av olika individer i olika kretsar i olika miljöer. Vissa visar acceptans mer öppet för den ordningen, vissa gör det mer tyst. Men det betyder inte att det inte är samma kvinnoförtryck eller att någons förtryck är bättre än någon annans.
Vi vet att många problem inom invandrarfamiljer uppkommer här i det svenska samhället p.g.a den nya hårda verkligheten och de nya påfrestningarna. Aggressivitet och våld i en familj kan bero på utanförskap, arbetslöshet, fattigdom, utsatthet och frustration i det nya samhället. Det bemötande som barn, ungdomar och föräldrar med annorlunda språk och bakgrunder får i det nya samhället kan också påverka familjer negativt.
Fadimes och alla andra kvinnors minne kan enbart hedras genom att vi alla står för kvinnors självbestämmanderätt och kvinnors och mäns lika rättigheter i både teori och praktik. Och genom att åstadkomma ett verkligt mångfaldssamhälle, som bygger på allas mänskliga rättigheter, skyldigheter och delaktighet.
Aycan Sermin Bozarslan
Ordförande
Kurdiska Riksförbundet
2006-01-20
